Portvinets historia

PORTVIN HAR INTE ALLTID smakat - och sett ut - som det gör nu för tiden. De flesta av de olika typer som finns idag är "skapade" i modern tid. Ännu i slutet av 1800-talet fanns bara tre sorters Portvin: DRY - utan tillsatt alkohol, och därför helt utjäst och torrt. MEDIUM - med något sprit tillsatt under jäsningen, och därför ganska sött. RICH - den då moderna varianten med 1/5 druvsprit tillsatt, och därför mycket sött. DET VAR FÖRMODLIGEN romarna som introducerade vinodlingen på Iberiska halvön, under århundradet före vår tideräknings början. Alltsedan dess har både spanjorer och portugiser varit stora vinproducenter. I Portugal odlades vinet huvudsakligen i norra delen av landet, bl.a. längs floden Douros dalgångar.     De stora vinfaten forslades - långt in på 1900-talet - längs den tidvis riskabelt strömmande floden, ut till hamnen (o Porto) vid atlantkusten. Det mesta vinet såldes väl inom landet, men en hel del exporterades, främst till England och Holland. Portugal och England hade en omfattande handel, länderna emellan, redan på medeltiden. Britterna kontrollerade också en stor del av vintillverkningen i Portugal, sedan slutet av 1500-talet.     Engelsmännen var dock mera förtjusta i mjuka franska viner, än i de sträva portugisiska, men p.g.a. krigsutbrottet år 1678, och blockaden av franska hamnar uppstod snabbt en svår brist på franska viner. Man började då köpa mera vin från Portugal, och eftersom detta var av en sämre kvalitet än det franska tvingades de brittiska handelsmännen att engagera sig mera direkt i vinproduktionen.    Från 1600-talets slut finns flera företag, vars namn vi känner till än i dag: Warre (1670), Croft (1678), Quarles Harris (1680) och Taylor-Fladgate (1692). Den ursprungligen tyska firman Kopke hade etablerats redan 1638. Dessa vinhandlare började köpa upp vingårdar, de planterade nytt och ökade produktionen. Man organiserade vintransporterna nerför Douro och byggde vinhus och lagringsmöjlighetet vid hamnen i Portos nya tvillingstad Gaia - Vila Nova de Gaia. DET PORTUGISISKA rödvin som såldes i England på 1600- och 1700-talet var ett torrt, ganska kärvt och tannin-rikt bordsvin. Det tålde heller inte sjöresan särskilt bra, och för att öka hållbarheten började vinproducenterna göra som på Madeira: Man tillsatte lite druvsprit (c:a 3% av totalmängden) till det färdiga vinet, innan utskeppningen. Det mesta av detta vin såldes på pubarna och på de billigaste krogarna, och kallades helt enkelt "Brown Port".    Importen till England ökade snabbt: År 1678 motsvarade den knappt 220 000 liter; år 1693 7 miljoner liter och år 1728 13,5 milj. liter. Men den snabbt ökande efterfrågan ledde till förfalskningar och bedrägligheter. Kvaliteten försämrades och därmed rasade försäljningen. I slutet av 1740-talet hade den brittiska importen halverats.    De portugisiska myndigheterna tvingades därför år 1756 att inrätta ett kontrollorgan, för att övervaka vinproduktionen i Douro-regionen. Man bestämde gränser för det område där Portvin fick produceras, och stränga regler för produktionsmetoder och kvalitetskontroll infördes. Tack vare denna kontroll ökade exporten på nytt, och uppgick år 1799 till över 30 miljoner liter. Det begränsade område som då skapades är nästan detsamma idag, och kontrollen över produktionen är fortfarande sträng, vilket ger en jämn och hög kvalitet på Portvinet. I SLUTET AV 1700-talet utvecklades en ny flasktyp, som kunde förvaras liggande, och tillsammans med de nya buteljkorkarna skapades helt nya möjligheter för vinmakarna. På 1730-talet hade man börjat sälja Portvin från ett särskilt bra skördeår utan att blanda det med vin från andra årgångar. Sådant vin kallades "Vintage" (=skörd). Liksom allt annat vin såldes detta på träfat, i tunnor eller kaggar. När en vintunna väl öppnats måste vinet konsumeras relativt snabbt för att inte hinna bli dåligt. Från och med 1775 började man dock sälja Vintage-vin på de nya buteljerna med kork. Det visade sig då snart, att vinets kvalitet ökade märkbart, om det fick ligga i 10 - 15 år innan man drack det.    Portvinets förvandling från ett torrt bordsvin till ett sött dessertvin började år 1820. Detta år skördades ovanligt mogna druvor, i stor mängd, och allt socker i vinmusten hann inte omvandlas till alkohol. På ett fullt naturligt sätt hade man fått ett ovanligt sött och fylligt vin. Och engelsmännen ville ha mera sådant!    Vinproducenterna började då avbryta jäsningsprocessen i förtid, genom att tillsätta druvspriten redan i jäskaret. På så sätt försökte man få ett lika sött vin som från det ovanliga året 1820. Och man lyckades! Men metoden var inte helt okontroversiell - den kände vinproducenten, baron James Forrester, fördömde den helt. Tack och lov fick han ge efter för sina kollegor, och i slutet av 1800-talet hade den nya metoden helt slagit igenom. OMKRING 1870-80 drabbades också Portugal av den katastrof som så när ödelade alla Europas vinodlingar: Det var den s.k. Vinlusen (phylloxera vastatrix), som snabbt spreds från Nordamerikas vinodlingar till Frankrike, och sedan vidare. Vinlusen angriper vinplantans rötter, vilket leder till att vinstocken så småningom torkar ut. Odlarna försökte med alla medel att ta kål på vinlusen, men inget hjälpte. Det var först när man upptäckte att det vildväxande vinet i Mississippi-dalen (i USA) inte tog någon skada av vinlusens närvaro, som man insåg hur katastrofen skulle avvärjas. Genom att helt enkelt ympa de lokala vinsorterna på resistenta amerikanska arters rotstockar, kunde man åter börja skörda sitt vin. På 1890-talet var de flesta vingårdar återplanterade och portvinsproduktionen i full gång. PORTVIN ÄR ETT av världens mest förfalskade vin. "Portvin" produceras i många länder, t.ex. i USA, Sydafrika och Australien, och en del exporteras t.o.m. till Europa. Dessa efterapningar kan inte mäta sig med den äkta varan, men många vin-köpare har säkert blivit lurade att tro, att det varit riktigt Portvin. I Europa är det ej tillåtet att kalla ett starkvin för "portvin" (d.v.s. Port eller Porto) om det inte är odlat och buteljerat i Portugal. I andra världsdelar kan det dock förekomma. I USA är endast uttrycket Porto skyddat, och detta ord för Portvin blir allt vanligare, även på det vin som säljs i Europa.    För att garantera att Portvinet verkligen kommer från Portugal - och uppfyller de stränga kvalitetskraven - utfärdar Portvinsinstitutet (Instituto de Vinho do Porto) en speciell sigillremsa. Denna remsa klistras på buteljens hals, över korken, och därefter sätts en hätta av aluminium eller plast utanpå. På remsan finns två bokstäver och ett antal siffror, vilka ger varje butelj en unik identitet. Med hjälp av Institutets databas kan man därmed identifiera och härleda innehållet.    Tidigare kunde man exportera portvin på fat, som sedan buteljerades i importlandet. Sådant portvin hade naturligtvis ingen sigillremsa. Till Sverige, som tidigare var en stor portvinsimportör, forslades också Vintage-vin på fat vilket medförde lägre priser än i t.ex. England. År 1975 bestämdes dock att allt Vintage-vin måste buteljeras i Porto. Och numera får inte ens de enklare portvinerna exporteras på fat. Allt måste buteljeras i Portugal, och allt måste ha det speciella garanti-sigillet. EN DEL AV DE stränga reglerna har dock mjukats upp på senare år. Tidigare måste allt portvin lagras och buteljeras i Vila Nova de Gaia, men den regeln togs bort år 1986. Den innebar ju att de etablerade vinhusen hade mer eller mindre monopol på export och försäljning av portvin. Numera kan odlarna - som har möjligheter till detta - buteljera sitt vin uppe i Douro-dalen. Det har gjort att flera nya portvinsproducenter dykt upp på arenan. Dessa "oberoende" företag har ofta namn efter vingården, t.ex. Quita do Infantado och Quinta de la Rosa.    De flesta av Douros vinodlingar är mycket små, och många av de små odlarna har - sedan länge - slutit sig samman i större eller mindre kooperativ. Också dessa kooperativ var tidigare utestängda från "vidareförädling" av sitt vin, man kunde bara sälja till de stora producenterna. Men alltfler av kooperativen buteljerar och säljer numera sitt eget vin. Sådana är t.ex. Adega Cooperativa de Alijó och Adega Cooperativa de Vila Flor. De nya reglerna har alltså lett till ett större utbud av olika Portviner, till fromma för alla portvinsälskare. Konkurrensen leder förhoppningsvis också till att priserna inte stiger (så mycket) - den ökande efterfrågan på Portvin i USA skulle annars kunna leda till höjda priser...